Att vara lite nere
Sommaren börjar äntligen glänta för dörren.
Vi planerar bröllop och är lyckliga.
Vi har två underbara friska barn.
Vi har ett underbart hem och härliga djur.
Jag har möjlighet att vara hemma och njuta av dagarna tillsammans med flickorna.
Ändå... Är jag lite nere just nu.
I en svacka rent mentalt.
Längesen jag skrivit ett personligt långt inlägg så här kommer ett.
Vi är knappast de enda som tycker att det är tufft och att vardagen kan bli rätt intensiv med två små på 1 och 3 år.
Båda är aktiva varelser på helt olika sätt.
M är just nu inne i en fas när hon konstant pratar och frågar om allt. Samtidigt är hon envis och saker ska göras på hennes sätt. Det kan handla om hur smöret ska vara på smörgåsen, vem som får gå först genom dörren, ser jag på Y med en blick så vill M få samma uppmärksamhet i samma andetag... Listan kan göras oändlig.
Y håller på att utveckla sin personlighet och motorik. Hon klättrar överallt, köksbord, trappor, you name it. Men hon är faktiskt så duktig att hon inte faller utan är noggrann med hur hon klättrar upp och ner. Hon är snabbtänkt och vet vilka skor som är hennes, hon vet hur hon stänger wc dörren när alla är klara, hon vet när det vankas mat och klättrar upp i sin stol osv...
Allt och mycket mer pågår i sisådär 14 timmar varenda dag. Speciellt nu när M slutat sova middag. Y sover 1-2 timmar kring lunchtid så då gäller det att passa på och göra sånt som är svårt med Y eller med båda samtidigt.
Jag älskar båda till månen och tillbaka men tålamodet räcker liksom inte till att besvara alla frågor, lyssna på alla funderingar, engagera sig i alla lekar, plocka fram och bort alla pyssel och saker, sköta huset, hinna äta, duscha och jag tänkte nästan glömma... Hinna tänka överhuvudtaget och planera bröllopsfesten...
Så nu är alltså fallet att jag är lite nere. Inte för att livet är hemskt. Inte för att jag är uttråkad eller för att jag inte är lycklig.
Utan för att jag känner att jag inte orkar ge flickorna vad dom förtjänar. Ge Juan den fästmö han förtjänar.
Allt flyter liksom ihop och blir en enda röra. När jag inte riktigt orkar med så blir jag på dåligt humör. Inåt, kanske inte så mycket utåt.
Mest less blir jag när jag själv hör hur jag låter. Jag är någonstans inombords en pedagogisk person men nu har jag hamnat i ett irriterande ekorrhjul som snurrar med några fraser.
”Nej”, ”Sluta”, ”Nu räcker det” och flera andra liknande menlösa ord.
Jag är nere för att det var ju inte såhär det skulle bli. Mina barn skulle ju fostras med positiva förklaringar och med pedagogiskt tankesätt.
Javisst tänker jag pedagogiskt och visst är jag noga med att ge beröm och berätta hur mycket jag älskar mina små.
Men endå. Just nu, på sistone, när dagarna varit intensiva av småbarnliv och jag suttit stilla i genomsnitt 2 minuter åt gången under hela dagen och endå ser huset ut som ett bombnedslag, ungarna är uttråkade och maten är inte ens påbörjad när fadern i huset kommer hem från jobb.
När man kl 15 börjar vänta på att klockan ska bli åtta så att man får natta barnen och antingen sätta sig ner eller gå ut tillsammans med hästarna.
Hästarna man tittar på från morgon till kväll och önskar att man kunde få en ledig timme då och då...
Ja att behöva känna så får mig att bli nere.
Jag tycker det är synd att man ska gå runt och säga till varandra ”Älskling, om några år blir det lättare...”
Jag vill inte känna så. Jag vill inte stressa tiden och inte vilja hoppa över en endaste dag med flickorna. Men det gör jag.
Inte för att jag inte älskar dem utan för att varenda dag ser likadan ut, varje dag ska man göra samma rättelser. ” gör inte si, gör inte så”, ”ät din mat”...
Varje dag ska man känna att man inte räcker till och varje dag känns det som om jag kunnat göra bättre, men inte orkat.
Jag är inte fysiskt trött utan mentalt. Min hjärna behöver miljöombyte.
Jag ser framemot jobbstart och eventuell studiestart. Även om jag inser att det blir ännu mer att göra då så ger det mamman i mig lite andrum och förhoppningsvis ny energi.
Världens flum men jag är ganska säker på att mer eller mindre alla föräldrar, med barn som är lika intensiva som våra i nära ålder, känner på samma sätt åtminstone någon gång.
Att det kan kännas tungt och tufft även om man är lycklig. Att dagarna inte alltid är så roliga och att småbarnstiden är en tid man måste ta sig igenom utan att alltid behöva göra den mer rosenröd än vad den faktiskt är. För det är ingen dans på rosor att uppfostra barn. Speciellt om man som mig vill göra det rätt och funderar över just det ämnet dag som natt.
Så ja... Sommaren är här... Och jag är nere.
(Och till alla supermoms där ute som aldrig känner sig nere eller som aldrig känner sig otillräckliga, ni är antagligen födda på Pluto och blivit importerade till jorden för att få oss andra att känna oss än mer mänskliga...)
Postat av: Bitta
Varje mammas dilemma! Du behöver inte alltid vara på topp. Bättre dagar kommer. Styrkekram!
Svar:
Patricia
Postat av: Jessica
Jag tror nog att alla känner igen sig mer eller mindre. Man orkar helt enkelt inte vara på topp hela tiden. Fast alla säger att man skall ta vara på tiden när barnen är små och jag vet att det är så kan jag inget annat än i smyg önska att trean i alla fall skall bli lite större och "lättare" att handskas med ;) Kämpa vidare och hoppas du hittar tid och ork för bröllopet. Såg just precis på FB att du i alla fall idag får vara ut på roligheter och får lite paus i vardagen :D
Svar:
Patricia
Postat av: Maliin
E ti säg till om du vill ha na hjälp :)
Svar:
Patricia
Postat av: Anki
Du är absolut inte ensam! Trots att vi just nu bara har en liten så känner jag konstant att de två äldre blir försummade. De behöver också tid att bli lyssnade på! Och som mor känner man konstant att man inte räcker till, men man borde komma ihåg att good är enough!
