BÖRKNÄSLIV

Nu är båda mina småflickor galna i att rida.

Nöjd mamma 😀

Idag var dagen när Yamila red på riktigt för första gången! Hittills har hon bara suttit på hästryggen lite men idag red hon jättelänge och satt jättebra på hästryggen. Hon var så glad och hade så roligt. Travade lite till och med och bara skrattade. Så härligt att se!

Sitter hemma, alldeles ensam en vanlig tisdag.

WHAT?!

Jag har nämligen båda flickorna på dagis denna förmiddag, iaf en timme.

Känns jättekonstigt. Yamila har varit mitt "bihang" i nästan 16 månader och det är inte ofta vi är åtskilda. Men nu ska det alltså bli ändring på det.

Nästa vecka inleder jag mina studier till att bli socionom. Ska bli så intressant!

Läseordningen för nästa vecka verkade vara riktigt trevlig med ämnen som sociologi, förskolepedagogik och missbrukarvård.

 

Så det blir alltså en rivstart för Y på dagis med en fullspäckad dagisvecka från och med måndag. Pappa Juan ska iaf hämta flickorna så att dom inte ska behöva vara sista på plats varje dag.

 

Känns lite ovanligt och konstigt att ska lämna ifrån sig båda flickorna framöver men tror också det kommer att göra gott till alla parter. Jag är helt redo att återgå till lite vuxentid och vara något annat än "bara" mamma också.

 

Imorse kände jag den, nu senare ser jag den!

Det första lilla tandgrynet nere i Yamilas mun. Den nedre högra framtanden som till sist blev den första tanden!

Inga tydliga tecken har fröken visat. Sovit lika bra/dåligt som vanligt. Inte haft feber eller dreglat något speciellt.

Lite dålig i magen har Y varit en tid, kanske kan man förknippa det med tänderna som är på gång nu. Får se när nästa pickar fram :)

(utsäkta att texten inte är centrerad, blogg.se verkar ha lite problem med den uppdaterade versionen av mobilbloggandet... Fixa det tack!)

Ny vecka med nya möjligheter!

Vi började dagen med mys i sängen, frukost och nu barnkanalen.

Yamila hade nyss morgongympa i soffan, hehe, hon är en liten ”spilevink” vår lillasyster.

Synd att min LG, som jag köpte för att kameran sades vara så j*vla bra, inte alls är så bra... Telefonen i sig är toppen men kameran är helt klart sämra än Samsungs kamera. Så ni får stå ut med suddiga och gryniga bilder tyvärr!

Det ska vi ha även om pappa Juan åkt iväg till Åbo den här veckan. Vi tjejer är tuffa varelser :)

Yamila är fortfarande/igen febrig och mor är trött.

Kombinationen resulterar i slöa dagar här hos oss.

Milaya och jag tog oss ut på en promenad i duggregnet igår kväll. Rätt skönt faktiskt. Men typ det enda vi gjorde igår.

Nu på förmiddagen var S. och Engla här och förgyllde några timmar.

Ikväll ska jag sitta i skolbänken är det meningen.

Nu är det dessutom dags att börja med middagen så vi inte svälter ihjäl innan klockan blir fem...

Inte mycket att skriva om i vardagsväg här alltså, 2-årstrotsen skulle jag däremot kunna skriva många rader om, just idag är vi däremot förvånansvärt överens :)

Idag blir Yamila 6 månader!

Det firar hon med att vara febrig, snorig och ha ”tandvärk”. Tror åtminstone att det är tänder på kommande. Men hennes förkylning är snart inne på tredje veckan och hon besväras av mycket slem. Det blir nog ett besök till hvc igen på onsdag om febern fortsätter.

Gnällig är lillan och sover dåligt gör vi nu också så mor är trött.

Men om vi bortser från det så är vår halvåring lika söt, snäll och charmig som annars.

Hon står på knäna och gungar, man riktigt ser hur hon försöker komma på hur tusan hon ska få det att gå framåt. Sitter allt stadigare och försöker själv ta sig från liggande till sittande, hon kommer halvvägs.

Yamila blir mer och mer stark i sina åsikter och det märks att nog hon också kommer ha temperament även om hon hittills varit så ”nöjd” med allt.

Nyfiken i en strut är hon och vill numera undersöka allt hon kommer åt. Älskar att vara med när storasyster leker och vill gärna vara i hennes rum och smaka på alla saker.

Hon har nu också äntligen för en vecka sen förstått riktigt ordentligt att mat går att svälja och att mat är gott! Så nu äter hon flitigt enkla små smakportioner. Namnam!

Hoppas att alla fäder, mor- och farfäder har en alldeles underbar dag och blir riktigt uppassade just idag!

Här verkar det dom att far i huset vill koka sin egen farsdagsmiddag så då är det bäst att låta honom få sin vilja igenom ;)

Vi ska älska honom lite extra bara för det! 

Presenterna som Milaya och jag pysslade ihop i fredags var kylskåpsmagnet gubbar. En till pappa och en till moffa.

Riktigt nöjda med dem blev vi :)

Sedan igår har vi där nu också ett fotografi på Yamila fem månader.

Båda fotografierna är deras passfoton som ”misslyckats”. De har varit för glada helt enkelt och sen har vi fått bilderna i lite större format som vi sen satt i ram.

Och mor som jag är så tycker jag ju att mina barn är alldeles bedårande och perfekta varelser :)

Nu är det en vecka kvar tills Yamila blir 6 månader. Ett halvt år! Tänk att hon varit med oss så länge redan.

Det var också exakt samma tidpunkt för Milaya, en vecka från 6 månader, när jag har antecknat här på bloggen och i hennes bok, att hon hade lärt sig stå och gunga på knäna och sitta utan stöd.

Nu gör Yamila samma sak. Hon börjar stå bättre och bättre på knäna varje dag. Står och gungar uppemot 10 sec nu utan att falla plask på magen igen. Kan också sitta själv. Men skulle ännu inte våga lämna henne utan support, fortfarande vingligt och ostadigt!

Men dom verkar följas åt våra tjejer med det höga tempot vad gäller motoriken. 

Milaya lärde sig gå vid 9 månader, först sex månader senare, vid 15 månader, började man se att hon hade en liten aning om vad hon pysslade med. Så hoppas faktiskt Yamila inte har så bråttom!

Men stolt mamma är jag ändå :)

En mamma håller sina barns händer en liten tid men hon håller dem i sitt hjärta för evigt.

Haft en sådan där lite mer fullspäckad dag än de flesta andra dagar. Först egentid på förmiddagen medans min mamma var tillsammans med barnen. När jag kom hem hörde jag på Yamila att de typiska kruppsymptomen började smyga sig på. Vilket jag misstänkt redan på morgonen. Ensam hemma med dom små som jag ju är så ville jag inte vänta till kvällen och natten utan ringde hvc direkt och fick åka in direkt också. Glömde visst att varken äta eller dricka kom jag på sådär i efterhand...

På hvc hade dom fullt upp och den inhyrda läkaren som enligt mig är mest ett dåligt skämt till doktor var där idag... Men som tur är består hvc av otroligt duktiga sjukskötare också som hjälpte oss om inte annat med sitt goda humör och vänliga sätt. Vi fick en engångsdos av en dunderblandning redan där som hjälpte mycket. Sen blev det blodprov och väntan på dem. Högt crp visade det sig men det verkade inte bekomma doktorn alls.... Efter att doktorn rådfrågat både sina sjukskötare och en annan läkare så fick vi hem ventoline. Men märktes tydligt att denne inte har barn som han behövt oroa sig för om nätterna!

Hur som helst. Efter strul med barnvakt åt Milaya fick jag sen hämta upp henne hos snällaste ”grannen”, min första dagmamma från när jag var liten är hon dessutom. Hur snällt som helst att hoppa in bara sådär och ta hand om Milaya när min mor var tvungen att åka på sitt eget. M. och snälla barnvakten har träffats i somras på Milayas dagis så dom var redan goda vänner. Så tack snälla för hjälpen! 

Klockan 17 fick jag äntligen i mig lite vätska och mat, sisådär 9 timmar sedan senaste intaget så det susade lite uppe i planeten kan jag meddela :) 

Nu har vi alltså två kruppbarn av två möjliga och hoppas att vår minsting ska bli frisk utan några större kruppanfall och att vi snart ska kunna sova gott igen efter flera skräpnätter!

Man blir så hjälplös när ens små är sjuka. Speciellt när bebisar blir sjuka...

And Oma, don’t worry, but if you can’t translate this good you can call juan and ask :)

Fem månader går snabbt och snart kommer vår lillasyster att krypa runt.

Det är jag säker på. Före jul åtminstone.

 

Yamila är just nu och har hittills alltid varit en glad liten tjej som är nöjd med det mesta. Lite har det endå börjat märkas att hon också vill vara med och få uppmärksamhet mer än tidigare.

Kan sitta i famnen hur länge som helst men är även nöjd att leka med sina saker på lekmattan. Bumbostolen är en favorit då vi andra äter middag eller när mamma donar på i köket.

Ligger still gör hon verkligen inte längre utan snurrar och rullar lite hit och dit. Försöker sätta sig upp från liggande men det lyckas inte än. Sitter ganska stadigt men än kan man nog inte släppa stödet. Relativt stadig på benen men knäar ännu efter en stund.

 

Hon gillar att leka "upp och ner" med sin syster, vilket innebär att dom båda står och hoppar och sen sätter sig ner, upp igen och hoppar lite till... och so on... Yamila i famnen på en av oss såklart... Man märker till och med att hon själv tar initiativ till leken ifall hon är i famnen och lillasyster bredvid. Hon kan försöka ställa sig upp/sätta sig ner och tittar på Milaya och skrattar.

 

Provsmakande håller vi på med men ännu har hon innte riktigt förstått det här med att "tugga" och svälja. Så vi har hittills prövat potatis, morot, gröt och päronpuré. Samma reaktion med allt. Men senaste dagarna har det gått lite bättre så snart ska nog här börja ätas!

 

Båda systrarna har varit lika med sömnen. Sover bra men vaknar och vill ha mat ofta. Somnar gott igen efteråt. Är allmänt ljudkänsliga när dom sover och vaknar lätt vid plötsliga ljud. Som faderns snarkningar t.ex... :)

 

Blygheten har ännu inte visat sig utan hon är nöjd med nästan vilken famn som helst. Däremot tycker Yamila inte riktigt mycket om när det är "ståhej" runt omkring. Vill helst ha lugn och ro annars kan hon bli grinig märker man.

 

Växer fint! Vid rådgivningsbesöket den 10.10.2014:

Så roligt med olikheter! Man ska inte jämföra men just för att se olikheter tycker jag det är intressant. Dom är två helt olika individer både i utseende och beteende även om dom är "stöpta i samma form" =)

 

Det är en väldigt älskad lillasyster vi har här hos oss. Milaya har också mer och mer senaste månaden börjat prata med och försökt börja integrera Yamila i hennes egna lekar. Så himla härligt att se!

"Yamila titta, Yamila!"

"Yamila jag kommer strax"

"Nu far jag Yamila, syns imorgon"

"Smaka Yamila, det är mumsigt"

 

Och tusen andra saker Milaya kommer på under sina lekar =)

 

...Och Yamila är förståss gladaste ungen i världen när storasyster ger henne uppmärksamhet!

 

 

 

Har igen efter ett långt uppehåll äntligen fått fram den stora kameran. Yamilas dop tackar vi för det! Så nu ska jag framöver försöka leverara lite bättre bilder och inte alltid bara telefonbilder här på bloggen. Borde ju faktiskt använda kameran då jag har en hyfsat bra en!

(Tyvärr var det ju inte jag som tog bilderna på dopet så bilderna är lite suddiga även om kameran är bra)

 

Har ju väldigt länge nu lovat lägga upp förlossningsberättelsen. Kan tänka mig att en del av er läsare verkligen är noll intresserade av att läsa den men vet också andra som väntat på den :)

Ni får hålla i tankarna att den ju är skriven för ett tag sedan!

 

 

Såhär några dagar efter förlossningen så känns allt redan väldigt avlägset. Svårt att förstå att det bara är dagar sedan jag låg där i smärtor, med bebis på insidan istället för som nu, på utsidan.

Precis som efter förra graviditeten och förlossningen så är det själva graviditeten som varit jobbig, förlossningen i sig har jag bara goda minnen ifrån. Självklart gör det j*vligt ont och är smärtsamt just då, men det är ju bara timmar, inte många långa månader av illamående, trötthet, hormoner och foglossning.

 

Redan på morgonen innan jag for iväg med Milaya på dagis så kände jag av kraftigare förvärkar/sammandragningar än innan. Relativt regelbundna just då, var 10 minut och var tvungen att ta ett djupt andetag när de kom. Men innan ens Milaya hade skjutsats till dagis så var de mer oregelbundna igen, men med samma styrka när de väl kom.

Jag hann tänka tanken att får se om jag kan hämta Milaya på dagis idag eller inte.

 

Besökte rådgivningen på eftermiddagen och kände på mig att det var för sista gången med bebis på insidan men vågade inte hoppas riktigt i alla fall. Åtminstone vågade jag inte tro att det skulle starta samma natt!

 

Under kvällen kände jag också sammandragningar men ungefär en i timmen, inte mer. Ungefär samma styrka på dem som tidigare under förmiddagen. Min pappa kom in till oss på kvällen och frågade hur jag kände mig, om han skulle sova i husvagnen på gården. Jag ville ju inte att stackaren skulle behöva sova i husvagnen i onödan så jag svarade att han bra kunde åka till sommarstugan och att vi ringer ifall något händer.

 

Jag gick och la mig som vanligt och somnade kring kl. 23.

Vid midnatt vaknar jag av värkar som inte var påtagligt smärtsamma men de gick inte heller att sova sig igenom. En halvtimme senare gav jag upp tanken på att sova och började istället klocka värkarna lite. Jag trodde fortfarande att det var falskt alarm men lite spännande blev det!

 

När värkarna var nere på 6-7 minuters intervaller och ca. 50 sekunder långa, bestämde jag att det kanske var bäst att åka in till förlossningen ändå, det kunde ju få sig en rivstart snart och vi har 80km till sjukhuset.

Fastän värkarna fortfarande inte var speciellt smärtsamma utan bara märkbara, typ.

 

Ringde in till förlossningen 03:40 ungefär och berättade att vi var på kommande, väckte Juan som trodde att jag väckte honom för att han försovit sig till jobbet, det tog honom sisådär en halv minut att fatta att det var dags. Jag blir så lugn när situationer som denna dyker upp så han kunde förstås inte se på mig att jag var på väg att föda barn :)

Hade inte velat väcka honom under de timmar jag själv hunnit vara uppe och äta, ströva runt i huset och packa det sista. han hade jobbat en lång vecka och behövde timmarna med sömn. Och han skulle bara ha stressat mig :)

 

Vi väntade på min pappa som jag ringt och sen bar det iväg mot sjukhuset. Värkarna hade nu avtagit lite och jag var hundra procent säker på att de skulle skicka hem oss igen!

Lite över klockan fem på lördag morgon den 10:e maj togs vi emot i undersökningsrummet. Ctg-kurvan började mätas och jag sa till barnmorskan att jag var säker på att de skulle skicka hem oss igen. Vilket de inte gjorde! Tjohoo, vi skulle föda barn idag var typ allt vi tänkte. Men kunde fortfarande inte riktigt tro på det! Förra gången gick vattnet hemma och satte igång värkarna genast, så då kändes det mera definitivt. Nu kändes värkarna ganska tama. Där fick jag... Barnmorskan undersökte mig och "rörde om i grytan" (ursäkta uttrycket), efter det startade värkarna igen, ordentligt, med 5 minuters intervaller. AJ!

 

 

Fick också genast ett förlossningsrum, väldigt tacksamt! Där sattes igen en Ctg-kurva på magen. Värkarna började vara lite jobbigare nu men bara början av vad det skulle bli litet senare.

Fick till och med frukost, det fick vi inte förra gången. Kändes riktigt lyxigt, minns att dom då inte ville att jag skulle äta p.g.a. epiduralen, att den gjorde att man blev lätt illamående.

 

I samma veva som frukosten anlände så kom också världens bästa barnmorska till morgonskiftet. Sjukt nöjd med hur hon hjälpte mig igenom den svåra delen. Med sig hade hon en praktikant som blev lovad att få öva på mig.

 

Efter frukost blev det i alla fall att byta om till sjukhuskläder och sen undersökning igen. Efter det blev värkarna intensivare igen. Barnmorskan bestämde att vi skulle sätta igång värkstimulerande dropp för att snabba på förloppet lite. Väldigt nöjd över det beslutet blev jag som ville få det hela överstökat under förmiddagen!

Nu var klockan typ 08:30 när droppet sattes in.

Aj, nu började det hända grejer...

Smärtan tilltog genast och började vara av den jobbiga sorten som inte går att skratta bort... Bad om lustgasen som de redan innan bjudit ut och livet kändes genast lite lättare.

Blir ju kanske inte direkt smärtlindring av lustgas men lite "groggy" blir man och får fokusera på något. Den funkar åtminstone bra om man andas in, och ut, rätt i masken. För mig har den varit guld värd under båda mina förlossningar. Prövade även värmedynor som jag tyckte hade bra effekt förra gången men nu var dom bara irriterande.

Efter det att droppet sattes in var jag tvungen att börja andas mig igenom alla sammandragningar och spinalbedövningen jag hade bett om att få började bli aktuell.

Ringde på klockan, barnmorskan och praktikanten kom in och undersökte mig, då var klockan ungefär 10:30 och jag var då 6 cm öppen. De vill att man ska ha öppnat sig 7 cm innan de ger spinalbedövning, eftersom det är en engångsdos, så det bestämdes istället att jag skulle få epidural.

 

Kändes som en ganska lång väntan på läkaren som skulle ge epiduralbedövning, i ens egen lilla värld som man blir när de smärtsamma värkarna börjar ta över. Kl. 11 ungefär var i alla fall epiduralen satt och det var bara att börja vänta på effekt, väldigt skönt och avkopplande blev det en halvtimme, kunde bara titta på datakurvan när värkarna kom men kände inte desto mer av dem. Lite andningspaus alltså!

Upp på toaletten var jag där också, med ben som spagetti. Juan och praktikanten hjälpte mig men väldigt obehagligt då man inte kan lita på att benen bär. Märklig känsla att behöva kämpa för att få benen att lyda. Men det gick! Och bra att röra på sig lite och dessutom få blåsan tömd innan bebis ska ut.

Sen blev det intensivt, halvtimmen efter att jag fått bedövningen så blev det alltmer intensiva värkar trots smärtlindringen.

Tog inte lång stund innan jag kände att krystvärkarna började ge sig till känna. Andades igenom dem en stund innan jag ringde på klockan igen och blev därmed undersökt. 10 cm öppen, nu var det dags.

Allt plockades fram av de instrument som de skulle behöva.

11:45 sa jag och Juan att 12:15 är hon ute, 12:05 kom hon!

Jag fick lov att börja krysta strax efter 12, förväntansfulla att få ut vår lilla redan älskade bebis så var det bara att sätta igång. Låg på sidan, som förra gången, för att de säger att man spricker minst på det sättet, och för att jag tyckte att det funkade bra så förra gången.

Med Milaya krystade jag 12 minuter, hade bestämt mig för att det skulle bli kortare denna gång. När jag sen fick börja krysta efter att ha hållit igen jättelänge, så kändes det i alla fall... Så var jag vid första försöket lite för försiktig men sen var hon ute 2 värkar senare och knappa 2 minuter senare! Barnmorskan var världens bästa att prata mig igenom de olika momenten av att krysta, vänta och andas. Gick så smidigt som det nu kan gå att trycka ut en unge ;)

Därmed var vår lilla dotter ute ynka 2 minuter senare och lyckan var total!

 

Förra gången var jag inne i mig själv och kunde inte riktigt fatta att Milaya kommit till världen och var ute, men den här gången kom det genast glädjetårar för oss båda. En gråtande och helt perfekt liten tjej!

 

Sen fick jag själv klippa navelsträngen och det var en väldigt speciell upplevelse bara det.

6 minuter senare kom den inte alltför vackra moderkakan och sen syddes jag två stygn.

 

Efter amning och lite smörgås, yogurt och te, samt en skål, så fick jag äntligen ta en dusch.

Var till och med tvungen att dansa lite framför kameran efteråt av hur skönt det kändes att allt äntligen var över. Graviditeten och förlossningen var över och livet kändes just då komplett!

Energin och adrenalin, antar jag, flödade och lyckan av att vi nu var 2 barns föräldrar gjorde att tröttheten kom först mycket senare på rummet.

Lycka!

 

...men inget jag vill göra om ;)