BÖRKNÄSLIV

Har ju väldigt länge nu lovat lägga upp förlossningsberättelsen. Kan tänka mig att en del av er läsare verkligen är noll intresserade av att läsa den men vet också andra som väntat på den :)

Ni får hålla i tankarna att den ju är skriven för ett tag sedan!

 

 

Såhär några dagar efter förlossningen så känns allt redan väldigt avlägset. Svårt att förstå att det bara är dagar sedan jag låg där i smärtor, med bebis på insidan istället för som nu, på utsidan.

Precis som efter förra graviditeten och förlossningen så är det själva graviditeten som varit jobbig, förlossningen i sig har jag bara goda minnen ifrån. Självklart gör det j*vligt ont och är smärtsamt just då, men det är ju bara timmar, inte många långa månader av illamående, trötthet, hormoner och foglossning.

 

Redan på morgonen innan jag for iväg med Milaya på dagis så kände jag av kraftigare förvärkar/sammandragningar än innan. Relativt regelbundna just då, var 10 minut och var tvungen att ta ett djupt andetag när de kom. Men innan ens Milaya hade skjutsats till dagis så var de mer oregelbundna igen, men med samma styrka när de väl kom.

Jag hann tänka tanken att får se om jag kan hämta Milaya på dagis idag eller inte.

 

Besökte rådgivningen på eftermiddagen och kände på mig att det var för sista gången med bebis på insidan men vågade inte hoppas riktigt i alla fall. Åtminstone vågade jag inte tro att det skulle starta samma natt!

 

Under kvällen kände jag också sammandragningar men ungefär en i timmen, inte mer. Ungefär samma styrka på dem som tidigare under förmiddagen. Min pappa kom in till oss på kvällen och frågade hur jag kände mig, om han skulle sova i husvagnen på gården. Jag ville ju inte att stackaren skulle behöva sova i husvagnen i onödan så jag svarade att han bra kunde åka till sommarstugan och att vi ringer ifall något händer.

 

Jag gick och la mig som vanligt och somnade kring kl. 23.

Vid midnatt vaknar jag av värkar som inte var påtagligt smärtsamma men de gick inte heller att sova sig igenom. En halvtimme senare gav jag upp tanken på att sova och började istället klocka värkarna lite. Jag trodde fortfarande att det var falskt alarm men lite spännande blev det!

 

När värkarna var nere på 6-7 minuters intervaller och ca. 50 sekunder långa, bestämde jag att det kanske var bäst att åka in till förlossningen ändå, det kunde ju få sig en rivstart snart och vi har 80km till sjukhuset.

Fastän värkarna fortfarande inte var speciellt smärtsamma utan bara märkbara, typ.

 

Ringde in till förlossningen 03:40 ungefär och berättade att vi var på kommande, väckte Juan som trodde att jag väckte honom för att han försovit sig till jobbet, det tog honom sisådär en halv minut att fatta att det var dags. Jag blir så lugn när situationer som denna dyker upp så han kunde förstås inte se på mig att jag var på väg att föda barn :)

Hade inte velat väcka honom under de timmar jag själv hunnit vara uppe och äta, ströva runt i huset och packa det sista. han hade jobbat en lång vecka och behövde timmarna med sömn. Och han skulle bara ha stressat mig :)

 

Vi väntade på min pappa som jag ringt och sen bar det iväg mot sjukhuset. Värkarna hade nu avtagit lite och jag var hundra procent säker på att de skulle skicka hem oss igen!

Lite över klockan fem på lördag morgon den 10:e maj togs vi emot i undersökningsrummet. Ctg-kurvan började mätas och jag sa till barnmorskan att jag var säker på att de skulle skicka hem oss igen. Vilket de inte gjorde! Tjohoo, vi skulle föda barn idag var typ allt vi tänkte. Men kunde fortfarande inte riktigt tro på det! Förra gången gick vattnet hemma och satte igång värkarna genast, så då kändes det mera definitivt. Nu kändes värkarna ganska tama. Där fick jag... Barnmorskan undersökte mig och "rörde om i grytan" (ursäkta uttrycket), efter det startade värkarna igen, ordentligt, med 5 minuters intervaller. AJ!

 

 

Fick också genast ett förlossningsrum, väldigt tacksamt! Där sattes igen en Ctg-kurva på magen. Värkarna började vara lite jobbigare nu men bara början av vad det skulle bli litet senare.

Fick till och med frukost, det fick vi inte förra gången. Kändes riktigt lyxigt, minns att dom då inte ville att jag skulle äta p.g.a. epiduralen, att den gjorde att man blev lätt illamående.

 

I samma veva som frukosten anlände så kom också världens bästa barnmorska till morgonskiftet. Sjukt nöjd med hur hon hjälpte mig igenom den svåra delen. Med sig hade hon en praktikant som blev lovad att få öva på mig.

 

Efter frukost blev det i alla fall att byta om till sjukhuskläder och sen undersökning igen. Efter det blev värkarna intensivare igen. Barnmorskan bestämde att vi skulle sätta igång värkstimulerande dropp för att snabba på förloppet lite. Väldigt nöjd över det beslutet blev jag som ville få det hela överstökat under förmiddagen!

Nu var klockan typ 08:30 när droppet sattes in.

Aj, nu började det hända grejer...

Smärtan tilltog genast och började vara av den jobbiga sorten som inte går att skratta bort... Bad om lustgasen som de redan innan bjudit ut och livet kändes genast lite lättare.

Blir ju kanske inte direkt smärtlindring av lustgas men lite "groggy" blir man och får fokusera på något. Den funkar åtminstone bra om man andas in, och ut, rätt i masken. För mig har den varit guld värd under båda mina förlossningar. Prövade även värmedynor som jag tyckte hade bra effekt förra gången men nu var dom bara irriterande.

Efter det att droppet sattes in var jag tvungen att börja andas mig igenom alla sammandragningar och spinalbedövningen jag hade bett om att få började bli aktuell.

Ringde på klockan, barnmorskan och praktikanten kom in och undersökte mig, då var klockan ungefär 10:30 och jag var då 6 cm öppen. De vill att man ska ha öppnat sig 7 cm innan de ger spinalbedövning, eftersom det är en engångsdos, så det bestämdes istället att jag skulle få epidural.

 

Kändes som en ganska lång väntan på läkaren som skulle ge epiduralbedövning, i ens egen lilla värld som man blir när de smärtsamma värkarna börjar ta över. Kl. 11 ungefär var i alla fall epiduralen satt och det var bara att börja vänta på effekt, väldigt skönt och avkopplande blev det en halvtimme, kunde bara titta på datakurvan när värkarna kom men kände inte desto mer av dem. Lite andningspaus alltså!

Upp på toaletten var jag där också, med ben som spagetti. Juan och praktikanten hjälpte mig men väldigt obehagligt då man inte kan lita på att benen bär. Märklig känsla att behöva kämpa för att få benen att lyda. Men det gick! Och bra att röra på sig lite och dessutom få blåsan tömd innan bebis ska ut.

Sen blev det intensivt, halvtimmen efter att jag fått bedövningen så blev det alltmer intensiva värkar trots smärtlindringen.

Tog inte lång stund innan jag kände att krystvärkarna började ge sig till känna. Andades igenom dem en stund innan jag ringde på klockan igen och blev därmed undersökt. 10 cm öppen, nu var det dags.

Allt plockades fram av de instrument som de skulle behöva.

11:45 sa jag och Juan att 12:15 är hon ute, 12:05 kom hon!

Jag fick lov att börja krysta strax efter 12, förväntansfulla att få ut vår lilla redan älskade bebis så var det bara att sätta igång. Låg på sidan, som förra gången, för att de säger att man spricker minst på det sättet, och för att jag tyckte att det funkade bra så förra gången.

Med Milaya krystade jag 12 minuter, hade bestämt mig för att det skulle bli kortare denna gång. När jag sen fick börja krysta efter att ha hållit igen jättelänge, så kändes det i alla fall... Så var jag vid första försöket lite för försiktig men sen var hon ute 2 värkar senare och knappa 2 minuter senare! Barnmorskan var världens bästa att prata mig igenom de olika momenten av att krysta, vänta och andas. Gick så smidigt som det nu kan gå att trycka ut en unge ;)

Därmed var vår lilla dotter ute ynka 2 minuter senare och lyckan var total!

 

Förra gången var jag inne i mig själv och kunde inte riktigt fatta att Milaya kommit till världen och var ute, men den här gången kom det genast glädjetårar för oss båda. En gråtande och helt perfekt liten tjej!

 

Sen fick jag själv klippa navelsträngen och det var en väldigt speciell upplevelse bara det.

6 minuter senare kom den inte alltför vackra moderkakan och sen syddes jag två stygn.

 

Efter amning och lite smörgås, yogurt och te, samt en skål, så fick jag äntligen ta en dusch.

Var till och med tvungen att dansa lite framför kameran efteråt av hur skönt det kändes att allt äntligen var över. Graviditeten och förlossningen var över och livet kändes just då komplett!

Energin och adrenalin, antar jag, flödade och lyckan av att vi nu var 2 barns föräldrar gjorde att tröttheten kom först mycket senare på rummet.

Lycka!

 

...men inget jag vill göra om ;)