Min älskade lilla unge!Nu såhär mitt i tvåårskrisen finns det dagar när Milaya och jag går varandra på närverna. Jag är hela tiden dumma mamma och hon är synnerligen dumma unge :)Det finns dom där dagarna när hon gör allt hon vet att hon inte får göra och verkligen testar ens tålamod. Sen sitter jag där i soffan med en spädis fastklistrad (bokstavligen i den här värmen) på armen och en galen tvååring som ställer till det i huset. River i kökslådor, kastar leksaker, springer till rummet och gömmer sig i tältet -skrikandes, eller tjatar om att få hälsa på hästarna, ringa mommo eller dricka saft... Ja, det kan vara vad som helst! Och med jämna mellanrum utbrott över ingenting :)Men sen finns det dagar, de flesta dagar till och med, när vi är bästa kompisar och jag inte behöver höja rösten en enda gång (iaf inte innan pappa kommer hem). Dagar när hon lyssnar och gör sådant som att faktiskt leka med legot istället för att slänga runt dem, ber snällt om att få lite saft och säger både ursäkta, förlåt och tack precis på de rätta ställena. Dagar när kissen får vara ifred och vi till och med kan åka till affären utan att mor är helt tömd på energi och tålamod efteråt. Sånadär dagar när allt känns lekande lätt att vara mamma och det faktiskt känns som att jag gör någonting rätt!"Mamma sluta" "kan själv" "Milayas" är typiska ordval av fröken tvååring just nu.Hon är helt otroligt smart och vet så mycket redan. Bygger själv 15 bitars pussel och kan nästan alla färger. Pratar konstant och upprepar allt fast tusen gånger tills hon får respons, om den verkar utebli.Som mamma får man vara stolt och det är jag verkligen, hon är, iallafall för oss, något alldeles extra! Vår Milaya ♡
