BÖRKNÄSLIV

 

 

Jag har aldrig tidigare haft pms, det vet jag nu. För sedan Milaya föddes har detta tillstånd blivit min största fiende.

Det blir värre och värre för varje månad och snart blir jag nog tvungen att låsa in mig själv tre dagar varje månad känns det som.

Jag blir arg, ledsen och får ungefär en stubin som är 0,5mm lång...

Jag har typ ingen kontroll över mitt eget beteende och nästan alla stackare som befinner sig runt omkring får sig. Tur är det att Milaya ännu inte förstår varför mamma är så inåtvänd ett par dagar i månaden.

Stackars kvinnor säger jag bara!

Okej, männen i familjerna får ju utstå en hel del dessa dagar i månaden, för kvinnor med pms finns det många av... så ni potentiella män som läser, det hjälper knappast att byta ut kvinnan i fråga, nästa är kanske ännu värre!

Men hur som helst, männen kan t.e.x gå ut genom dörren eller stänga öronen. Kvinnan med det verkliga problemet slipper inte undan.

Det är bara att försöka intala sig själv, detta är inte jag, detta är inte mina känslor och inte heller mina egna reaktioner. Det är utomjordingen i kroppen som får mig att fundera på livsomvälvande förändringar, som får mig att gråta, skrika, till och med skratta. Utomjordiska monstret gör vad det vill med känslorna i tre dagar, sen flyr det fältet för att sen smyga sig på igen en månad senare.

I skrivande stund är jag inte invaderad av detta monster utan det har lämnat min kropp för ett bra tag sedan.

Men detta monster måste utrotas för gott!

Männen har det "lätt", inga ovälkomna känslor, inga graviditeter, inga värkar och inget barnafödande, inget klimakterie... Dessutom fick kvinnorna pms....

 

Men, hittills harvjag övertaget, för dessa tre dagar i månaden vet jag att jag inte skall lita på mig själv och mina omdömen. Så länge jag vet det är jag säker. Monstret kan inte äta upp mig...

 

Skämt och sido!

Men visst f*n är det jobbigt med PMS!