BÖRKNÄSLIV

Det har faktiskt varit några hel*etiska dagar här om ni frågar mor i stugan. Trött och sliten av Milayas (och mitt) uppvaknande sjuttio gånger per natt, minst... allmänt hängig och mer eller mindre deprimerad av vädret. Låter kanske löjligt men är en total "vädermänniska" och humöret följer därefter. Är född i fel världsdel... Plus att värken smyger sig på förståss. Visst försöker man hålla humöret uppe och gör det man annars skulle göra men allt känns så meningslöst när man tittar ut genom fönstret.

 

Nattetid när man är som mest uppgiven av all sömnbrist så rinner det då och då en ensam tår nerför kinden. Då blir iaf jag mest irriterad på mig själv vilket kan leda till att det hinner falla ännu en tår innan man rycker upp sig och tar en minut i taget. Då klockan blir kring 3 på morgonen somnar man av ren utmattning och ca. 40 minuter senare är det dags igen. Ännu en tår rullar nerför kinden och tröttheten gör att man svär en lång remsa tyst i sitt sinne och tittar surt på den som sover så gott bredvid och inte vaknar till ens för en sekund. Sen kommer förnuftet tillbaka och man inser att det är den som nu sover som snart måste stiga upp och jobba i pissvädret i 12 timmar eller mer så själv kanske man inte ska klaga. Men just då, klockan 4 på morgonen efter flera nätter av i princip ingen sömn alls så är det lätt att bli irriterad av fel orsaker, rent ut sagt förbannad på hela situationen! Men där sitter man ändå lugnt och tröstar sitt lilla barn som ganska snabbt kommer till ro efter matning eller möjligtvis en vändning från mage till rygg...

Själv ligger man igen vaken och bara väntar på nästa väckning som man vet senast sker när väckarklockan börjar ringa en timme senare på andra sidan sängen...

Sen får man dessutom ännu en dag själv stiga upp och titta ut genom fönstret, konstatera att jaha, det var pissväder idag också, jippii!