BÖRKNÄSLIV

Dagen är till ända! Måste bara nämna en gammal stallskompis i detta inlägg. Hon bor andra sidan det stora vattnet nuförtiden och fick bebis för ungefär en månad sedan. Orsaken till att hon nu nämns här är för att hon skrivit ett riktigt bra blogginlägg om förlossning och första tiden som mamma. Att det är riktigt jävla jobbigt mellan varven och att allt inte är bara underbart. dessutom lyckades hon beskriva fet på ett kul sätt :) OCH det är ju så sant, sällan skriver vi ärliga inlägg vad gäller en sådan sak, många är inte ens ärliga med sig själva! För visst är det jävligt tufft att som nybliven mamma, speciellt antagligen till första barnet, klara av alla omställningar i livet som det innebär! Först är man gravid i nio lååånga månader, vissa tycker det är underbart, själv kände jag mig bara som ett ägg och trivdes inte alls. Sen ska man trycka ut en relativt stor grej, även om dom anses små, vissa tycker detta är helvetet, jag tycktw det var den enkla delen. 12 timmars smärta klarar jag av! Värre med att ständigt vara "handikappad", vilket jag tyckte att jag var som gravid. Yrsel, tjockis, trött, värk, smärta och rörelsebehindrad. Sen när bevisen väl är ute skall man lära känna en ny individ, visst älskar man sitt barn från första stund och vill skydda livet från allt men inte är känslorna 100% från början, man växer in i det, och varandra. Så har det iaf varit för mig. Idag känner jag mig faktiskt som en mamma, men jag är fortfarande jag och den delen får just nu inte leva ut vad allt jag är! Men visst, det kommer sen, det förstår även jag :) men visst är det en väääldigt stor omställning att strunta i egna behov och leva efter någon annans, hur mycket man än älskar sitt barn och hur lycklig man än är över det nya livet man skapat! Men javisst, jag är fortfarande jag och många dagar känns tuffa och är tröttsamma. Och jag tror precis som mina gamla stallskompis skrev att man behöver vara ärlig med dessa känslor. så nu har jag inspirerats av henne att fundera över detta. Därav har det hamnat här ;) Jag älskar min lilla dotter och är så lycklig över att ha henne här, även om vissa dagar är "a pain in the ass" =D men oj, vad mycket framåt set gått på dessa månader! Ser ljuset i tunneln av kvällsgråt och nattvak, sååå skönt! Så i ärlighetens namn, det är inte bara guld och gröna skogar att bli mamma! :) Och jag måste tillägga, att frågan av sådana som man knappt känner " Hur går det nu då?" Är totalt värdelös, för dessa människor vill ändå inte höra den långa versionen om allt som är jobbigt men härligt, de vill bara höra, "jo tack allt är fantastiskt och vi gör inget annat än myser." Och javisst det gör man men svaret man måste ge för att framstå som en god förälder är egentligen patetiskt, för dessa bekanta vill ju inte i slutändan höra sanningen om att det är tufft, tufft men javisst, en underbar upplevelse! Shit, dagens inspirerade inlägg blev långt och tungt ;)