Efter en lång helg har jag nu krupit ner under täcket. Även om det är stekhett så måste jag ha täcke då jag somnar. Jag älskar täcken och filtar. Mys!Har hunnit med allt möjligt denna helg. Även om jag stor del av tiden fått vara inne med Milaya medans männen har skött det jobb jag egentligen vill göra eller iaf vara med och göra själv.Men är man kvinna och har barn blir man automatiskt utsedd till att ta hand om barn, matlagning och tvätt... typ...Det fattar väl jag occkså, att om Juan ändå måste hjälpa till på nåt sätt, antingen ha Milaya eller hjälpa min far bygga häststaket till MINA hästar så då är det ju faktiskt smidigast att juan hjälper till att bygga. Men det är ju något jag vill göra...Jag vill vara med och tröska, vill bygga staket, vill hämta höbalar... and so on...Meeen, har man barn och dessutom världens bästa arbetare till sambo. Ja då gör han alla sådana saker istället så att jag får sitta och titta på med Milaya.Missförstå mig inte, jag är väldigt tacksam att sambon gör alla dessa saker för min skull. Men jag vill ju göra själv.Tröskandet har jag faktiskt sagt att det tänker JAG hjälpa till med, då får han vara med Milaya. Då är det min tur.Ett annat exempel för att påvisa att Juan är snällaste någonsin.Då jag var gravid fick jag inte mocka stallet själv. Och javisst, kroppen sa nej oftast. Men JAG ville ju göra det själv. Jag har skaffat hästar för att jag älskar allt jobbet runt omkring. Jag tycker om att stå och sortera skit och lyssna på radion och bara tänka på allt och ingenting. Jag tycker om att använda handkraft och bli smutsig. Tänk vilken kick smutsigt mörkt vatten kan ge när man tvättar händerna vid handfatet senare. Ett bevis som rinner av en att man verkligen har gjort något med kroppen.Nåja.. utsvävningar.Juan mockade alltså oftast stallet då jag var gravid, han följde mig till stallet varje kväll för att mata dem. Jag kunde ju halka, bli sparkad, sträcka mig när jag grepade höet eller kanske helt enkelt falla ihop och dö, det var Juans tankesätt :)Överbeskyddande på ett gulligt sätt.Jag tyckte endå det var pest.Jag ville ju själv.Men som svag individ med massa krämpor som jag då var och en kul på magen som måste beskyddas så var jag ändå tacksam för hjälpen.Men jag vill ju själv. Hästarna är min grej och jag vill så långt det går klara mig själv men nu när vi har Milaya att tänka på så får jag helt enkelt lära mig att leva med faktum.Männen gör häststaket och kvinnan ser på med avundsjuka tankar.Ja men visst, alla som orkat läsa detta långa inlägg tänker att jag bara borde vara glad att slippa stå ute i regnet med alla äckliga surrande myggor.Och det var jag nog på sätt och vis, glad att stå och titta i fönstret med dottern i famnen och säga "titta där är pappa och moffa" -en miljon gånger... :)
