En kvinnosjukdom - min historia
Endometrios drabbar cirka 6–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Vid endometrios förekommer vävnad som liknar livmoderns slemhinna utanför livmodern, vanligen i bukhinnan i lilla bäckenet, mellan slidan och ändtarmen, i tarmen, urinblåsan eller på äggstockarna, eller var som helst i bukhålan eller till och med utanför den.
Det vanligaste besväret är smärta i nedre delen av magen som kan börja redan flera dagar före menstruationen och förvärras under blödningen. Lokaliseringen av endometrioshärdarna påverkar smärtsymtomen: det kan förekomma smärta vid avföring och/eller urinering, likaså är smärta vid samlag ett vanligt symtom.
Endometrios kan även förknippas med blödningsstörningar och orsaka barnlöshet.
Endometrios är en kronisk sjukdom, och den behandlas med läkemedel. Behandlingen kan påbörjas utan laparoskopi om symtomen och den gynekologiska undersökningen tyder på endometrios. Hos endometriospatienter behandlar man smärta eller barnlöshet, men det är svårt att behandla båda samtidigt. Operation kan behövas för att säkerställa diagnosen, utreda sjukdomens svårighetsgrad och avlägsna endometrioshärdarna, om läkemedelsbehandlingen inte har gett tillräcklig lindring av symtomen. Vid operationen kan man dessutom avlägsna endometrioshärdar som förstör frisk vävnad och förhindrar graviditet.
Jag har läst flera inlägg om endometrios på sistone och har blivit inspirerad att skriva om min sjukdom. Jag har alltså också endometrios och som många andra, blev jag inte tagen på allvar de första 10 åren...
Då jag sökte hjälp med det här så blev svaret P-piller. Utan någon desto mera förklaring på varför min kropp fungerade såhär, eller snarare, inte fungerade som den borde.
Blev ungefär fem år med P-piller, som jag för övrigt inte alls mådde bra av. Fick överskott av magsyra och lider därför än idag av magkatarr som sviter av det. Hemska saker dom stoppar i folk nuförtiden! Jag slutade alltså med P-pillren för att dom fick mig må så dåligt.
Men hormonbehandling är första alternativet vid endometrios och då föreslås tydligen alltid p-piller efter vad jag förstått.
För att återgå till sjukdomsförloppet så blev min endometrios värre och värre i början av 20-årsåldern. Långa jobbiga blödningar och de första dagarna varje månad så var jag i princip sängliggande. Kunde inte studera eller jobba utan låg hemma i hemska smärtor som resulterade i illamående, svimningstendenser och efteråt en sjuklig trötthet. Ännu visste jag inte vad som var fel. Den typiska frasen, det är "vanliga menssmärtor" var bara att tro på. Att jag låg dubbelvikt hemma, genomsvettig av smärta i flera timmar tills överdosen av smärtstillande var inget som verkade "onormalt"...
Sen 2008 fick jag äntligen, genom privat sjukvård, en början till en utredning av mina problem. Då visade det sig bland annat att jag hade ägglossning = NOLL.
Då fick jag frågan ifall jag vill ha barn i framtiden. Självklart!
Det var då det bestämdes att jag skulle genomgå en laparoskopi, titthålsoperation. Vilket jag gjorde och det togs bort härdar kring livmodern, äggstockarna och urinvägarna. Sen blev det en 3 månaders hormonbehandling och en önskan av läkarna att jag borde försöka skaffa barn så fort som möjligt för att lyckas men att jag högst troligen skulle behöva medicinsk hjälp ändå för att bli gravid. Den här tiden är lite som i en dimma. Minns att jag var ofta ledsen och uppgiven över det här när det hände. Jag hade ju alltid velat bli en ung mamma. Men på de rätta villkoren med rätt man, inte p.g.a. medicinska skäl.
I denna veva blev det också ett slut på den relation jag levde i då. Så jag la hela tanken på att få barn, någonsin, på is.
Nutid...
...För att sen hoppa över en tid och komma fram till 2011 när vår dotter Milaya bosatte sig oväntat i min mage och vi var så lyckliga, även om tidpunkten just då inte kanske var den allra bästa. Men vi anpassade oss efter situationen och har idag världens finaste 2-åring och dessutom vår totalplanerade lillasyster på fyra månander.
Jag har alltså trots min endometrios fått två vackra friska barn utan någon som helst hormonbehandling, just då iallfall. Jag är helt säker på att utan den hjälp, utredningen samt laparoskopin, som jag fick så skulle jag inte ha haft barn idag.
Så till er som lider av smärtor, eller andra av symptomen för endometrios, och som inte blir tagna på allvar. Kämpa! Ni har rätt till ett liv utan dessa enorma smärtor och andra sviter man får av denna sjukdom. För det är en verklig kvinnlig folksjukdom.
Jag hoppas att min historia kanske hjälper någon därute att få förståelse och kanske även hjälp med sin egen sjukdom.
Vill ni läsa annan bra information om endometrios kan ni pröva någon av nedanstående länkar.
http://www.endometriosforeningen.com/filmen-om-endometrios
https://www.pfizerhalsa.se/endometrios
ha en trevlig kväll
Så otroligt jobbigt och så typiskt att det nedvärderas eftersom det är ett kvinnligt problem. Skulle män ha det så skulle det nog tas på allvar och de skulle få sjukskrivningar och vård hur lätt som helst. Jag vet själv hur jobbigt det är att behöva kämpa för att få den hjälp man har rätt till. Har kronisk smärta, dock inte av det här slaget.
Jag sökte akut för smärtor runt urinblåsan och fick komma till gyn. Det var första gången i livet jag var där och först efter besöket kom jag på att jag borde frågat om endometrios. När jag tog upp det med min husläkare sa hon "nää, de har frikänt dig från allt i journalen, de hittade inget fel alls". Är endometrios nåt som syns jättetydligt om man inte ens letar efter det? De gjorde ultraljud på insidan men tror inte de kollade särskilt mycket på just blåsan :( har haft problem med ont där i två månader och ingen hittar nåt fel. Innan jag började med p-piller hade jag dessutom sån fruktansvärd mens och mensvärk att jag kanske var smärtfri 3-5 dagar i månaden.
Iallafall, det jag undrar är: gick du på gynundersökningar där de inte hittade endometriosen först? Är det möjligt att de KAN missa den? Att jag gått till gyn EN gång och de inte sett det utan att leta, betyder det att jag garanterat inte har det?
