BÖRKNÄSLIV

Vissa dagar har man den där känslan, känslan av en slags ängslan över de som inte har det lika bra som en själv. Kan vara bekanta, något man sett i media eller något man hört via djungeltelegrafen... Idag har jag tänkt på den stackars familj som miste mamman, som många säkert hört om, jag har även tänkt på två av mina vänner som inte längre är här... På söndag, måndag, är det redan 11 år sedan en av mina nära vänner lämnade oss på ett tragiskt sätt. Det hela känns som igår... Ibland brukar jag fundera på om denna vän skulle kunna se på det hela ur ett yttre perspektiv idag, skulle då denna göra samma sak igen? Samtidigt som man kan känna den gnagande känslan av ängslan så kommer också känslan av tacksamhet, till familjen, kärleken och alla ting man fått genom åren. Har fått äran att lära känna många människor, hjälpa många, hålla på med hästar som ligger mig varmt om hjärtat, bli mamma och allt vad det innebär. Har hunnit resa och pröva på många olika skolor och jobb, skaffat erfarenheter både här och där. Och allt vi upplever tas ofta för givet, många omkring oss tar vi för givna. Ofta har vi så mycket på gång att vi inte ens hinner reflektera över våra nära. Idag är en sådan dag när jag känner ängslan över att saker kan ändras så snabbt för oss människor, samtidigt som jag är tacksam för exakt samma sak. Vi kan förälska oss i någon på ett ögonblick, vi kan mista någon på ett ögonblick... Men idag har jag faktist fokuserat på tacksamheten, över att dom jag älskar mest (tillsammans med resten av familjen) somnar bredvid mig varje kväll i tryggt förvar.