Publicerat: / Allmänt

Apan & Nyfiken i en strut

Min mamma skrev en status på Facebook igår om att hon träffat en människa på en affär. En människa som hon såg var bekant men som hon inte kunde placera. Denna frågade mor om information om en väninna och hennes jobbsituation. Snäll som min mamma är så kom hon sig för att svara på frågorna utan att egentligen vilja svara och utan att veta vem hon pratade med egentligen... Mor skrev att hon kände att hon blev arg på sig själv efter¨t för att hon svarat på frågorna när hon hade känt att personen var mer nyfiken än omtänksam för den här väninnan.
 
Det fick mig bara att fundera att visst är det jobbigt när det uppstår ett
"alla kännar apan men apan känner ingen"-syndrom.
Vilket jag OFTA råkar ut för.
Kan bero till stor del på att jag visat mig så mycket offentligt, främst i När-TV. En annan orsak är antagligen att jag är världens sämsta ansiktskännare. Ansikten kan vara bekanta, namn kan vara bekanta, men när jag ser en människa så kan jag inte pussla ihop dessa. Jag vet att jag borde veta vem det är men har ändå inte en susning.
 
Så kommer folk fram och börjar fråga en massa personliga frågor, dum som man är så svarar man.
Något som fortfarande ligger mig färskt till minnes är när jag i början var ut med Milaya till affären när hon var riktigt liten.

"Nämen hej, jasså du har en sådan här liten en.... Oj vad den är söt! Är det flicka eller pojke? Jasså en flicka, oj  oj, hur gammal är hon? Hon kan inte vara gammal? Är hon snäll? Nå hur gick förlossningen? Tog det lång tid? Gick det smidigt? Du ser så fräsch ut... Får du sova om nätterna? Oj vad hon är söt........."
 
Under hela den här diskussionen (Läs: monologen) så står jag där som ett frågetecken och det enda jag hinner tänka är...
"Vem fan är det här? Hur känner jag dig? Hur känner du mig? Och VAD har du att göra med hur min förlossning var?!"
 
Sen svarar man snällt på frågorna och ler.
"Hej.... Jo det är en flicka. Jo, hon är söt. Hon är 5 veckor... å snäll. Den gick bra, jo vi sover...Tack...."
 
Och detta hände mer än 5 ggr, med helt okända människor...
Men ofta avslutar dom med någon kommentar om När-TV och då förstår man ju, att detta var ett apan-syndrom, det är alltså inte jag som är dement och inte minns folk jag känner, utan det är faktiskt så att jag inte känner dom alls. Men varför då fråga om min förlossning. Helt otroligt att folk gör det enligt min mening.... Som om det skulle vara av vikt för dom att veta det!! Sen blir man ju faktiskt så som min mor skrev, arg på sig själv. För att man inte frågar "OCH vem är du?" Eller att man på ett artigt sätt förklarar att du har ingenting att göra med just detta.... Speciellt då om det handlar om en tredje part, någon som inte ens står bredvid i egen hög person!
 
Men för min del tar nog förlossningsfrågorna priset...
Nåja, det har såklart hänt i många andra sammanhang också, men det där tar första priset i tävlingen om Närpes största
 
Nyfiken i en strut - frågor!
 
 


Postat av: Ulle

Vet precis hur det känns. Minns en gång på jobbet då ett för mig helt okänt par kom och sa "vi tänkt itt känn igen de, du a vari så fäit"... Jättekul. De kände tydligen mina föräldrar. Min mamma brukar säga att har man inget annat att säga än att påpeka vikten kan man vara tyst!

Svar: Ja fy, tänk att folk är så okänsliga. Lika hemskt när folk kallar andra mager, funkar båda vägarna. Påpeka inte vikt om man inte kan säga nåt snällt!
Patricia

2012-10-31 @ 12:32:36
Postat av: Bodil

tydligen något allmänt fenomen hede tå man just ha född boån... Händ massa gangor fö mieg å..Tydligen tror folk att di känder mieg för att di känner min föräldrar..*suck*

Svar: Ja he e väl ganska typiskt tå man har föräldrar som e nalete mäjr "känd" i samhälle! Men väldigt störand fenomen...
Patricia

2012-11-01 @ 06:21:44
http://bloggen.fi/bnissfolk

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Info text här ...